För att undersöka hur mycket metaller och näringsämnen som lakas ur slam vid lagring och om det är någon skillnad med olika täckmaterial har vi lagt upp tre stukor i Fransberg med nedgrävda regntunnor under. Vi kommer att pumpa upp vatten från tunnorna, en gång i månaden under två års tid, som skickas på analys. I förra veckan var det dags för första provtagningen.
I maj i levererades slam från Henriksdal i Stockholm till Fransberg i Norrköping. Det lades upp i tre stukor, en täcktes med halm, en med plast och en utan täckning. Under varje stuka grävdes två regntunnor ned. Tanken är att pumpa upp vatten från tunnorna en gång i månaden under två års tid.
– Bakgrunden till försöket är att när vi ska lagra slam i fält vill miljökontoret att vi ska täcka det på grund av att det sker urlakning av metaller från högarna. Vi vill därför testa hur mycket som lakas ut ur stukorna under en viss tid, säger Bobby Berglund, miljökonsult.
Han kör ned med fyrhjulingen, som är packad med elverk, våtdammsugare och rent vatten för att kunna rengöra utrustningen mellan provtagningarna. Våtdammsugaren fästs till slangen från den nedgrävda regntunnan och tillsammans med Susanne Holmström, miljökonsult och Madeleine Gillheimer, kundansvarig, kör de igång. I och med att det är första provtagningen stiger spänningen. Ska det fungera?
Tittar på metaller och näringsämnen
Det kommer vatten från alla regntunnor, som Susanne häller upp i olika provflaskor för att skicka på analys.
– Det vi främst tittar på är metaller och näringsämnen, säger Bobby.
Han berättar att de oftast har krav på sig att täcka slammet med plast.
– Plast är inte ett så bra material ur miljösynpunkt, då är halm, en resurs som redan finns på gården, bättre. Den otäckta stukan använder vi som nollprov, säger han och fortsätter:
– Förutom att vi själva lär oss kommer resultatet från försöket vara bra att ha i dialoger med kommuner. Kanske är det ingen skillnad i urlakning beroende på vilket material vi täcker med?
